Jag träffa My och Viktor förut. De två bor och kommer ifrån min hemstad Trollhättan och det var flera månader sedan vi sist sågs. Vi gick och strosade på söders gator och slog oss ner på en restaurang/bar för att ta ett par kalla.
Då upptäcker jag att mittemot mig ett bord bort sitter Peter Jöback och käkar middag. Han har kepsen långt nerdragen och ser ut som om han försöker att smälta in bland porslinet. Men självklart känner vi igen han iallfall.
Det ända vi hörde honom säga uinder en dryg timme var " Tack det var gott" till kyparn. Få ordig kille.
Jag fick iallafall brottas med mig själv ända tills han gick för att inte bryta ut i sång med Guldet Blev Till Sand, haha.