En mor känner alltid sitt barn.Oavsett när i livet, alltid. Min mor vet att jag för det mesta brukar reda ut situationer själv och sällan ber om hjälp med något. Hon vet att jag vill vara självständig och klara mig själv och låter mig därför göra det. Hon omhuldar mig inte på sammasätt som hon gör med mina syskon av den anledningen att jag inte vill vara ett barn i hennes ögon, snarare en vuxen människa vars egna åsikter och önskningar kommer till sin rätt.

Men igår när hon ringde visste hon med det samma, jag vet inte hur hon kunde veta, om det var någon moderlig intuition eller bara mitt kraxande. Men hon visste att jag där och då inte orkade mer, att jag var på bristningsgränsen. Att jag inte klarade av det längre. Hon sa bara, ”Jag kommer Ida”. Satte sig i bilen och åkte dem 3 milen som skiljer oss åt. Hon såg till att jag fick prata med en ”syster” på jourläkarmottagningen, åkte till apoteket, diskade, såg till att jag åt, kollade på bygglov med mig och bara var där. Hon vände den nedåtgående sjukspiralen och tryckte i mig massa medikament för hon visste.. Och nu mår jag bättre. Inte helt frisk, men på väg. Svullnad i bihålorna, inte kul, fruktansvärd smärta i pannan får man och man blir sängliggande. Inte kul.. Ville bara säga att jag är tacksam för att mamma bor så nära som hon gör nu, att hon finns där när man behöver henne. Tack mamma!

Men jag kan inte låta bli att undra,hur vet mammorna allt, hur vet dem?   

Min mor