I förrgår ringde Stadstrions föredetta klasskompis Amanda till mig. Vi har inte hörts på ett tag så jag blev väldigt glad. När jag sedan svarar hör jag bara hög musik som skrålar i örat, jag ropar "hallå" ett antal gånger men när jag inte får något svar lägger jag på i tron att det var en klassisk ringa-i-fickan-utan-att-veta-om-det-ringning.
Inom några sekunder får jag ett sms : "Hörde du vem det var?".

Det visade sig att Amanda var på  Lars Winnerbäck-konsert, och hon vet att jag gillar Lasse. Dels ville hon nog dela med sig av konserten och dels ville hon nog retas lite med att hon var där och inte jag.
Hur som helst, nu när jag sitter här och jobbar (ensam på ett kontor 22.55) lyssnar jag på reprisen av när Lasse pratar på Sommar i P1.

Han är svår och vemodig och precis sådär som han är, men ibland mitt i allt vemod så glimtar han till:

När man turnerar runt i Sverige slås man ofta av alla städernas olika slogans. Som när man närmar sig Mjölby  "Nu är det nära". [...] Men kanske mest känd är Enköping "Sveriges närmaste stad".

Vi spelade på en stadsfestival i "Sveriges närmaste stad" för några år sedan. [...] På affischen hade man stavat fel på mitt namn, man hade stavat med M. Wimmerbäck -och det var ju nära...

Han är rolig emellanåt, Lasse, frågan är om han vet om det. Dessutom är han riktig grym på dialekter.
Hur som helst, jag gillar honom när han är svår och vemodig och rolig.