Det har tagit mig ett tag att bearbeta händelsen som jag nu ska delge er. Att tänka lite och fundera, att komma över, lägga bakom och gå vidare, men nu känns det okej (tack vare Mia Thörnblom?) så här kommer den, berättelsen om den sjuke mannen.

"Det är lördag morgon, jag har gått upp klockan 6 på morgonen för att åka bil i en timme för att hinna till Hotellet och öppna i repan. Kommer in lagom i tid och känner att okej, det kanske var värt att hoppa en skön dag vi skagern för några slantar. Öppnar upp och gästerna börjar komma ner för att fylla sina knorrande magar i frukostmatsalen. Alla är glada, allt är fröjd. En man med vissa svårigheter med framkomligheten anländer och frågar mig vad ett dubbelrum kostar i vanliga fall. Vad roligt tänker jag, fast vi inte är handikapp anpassade så vill han återkomma. Han gick med hjälp av en krycka men i alla fall. Jag svarar glatt på hans fråga och då säger han att han vill ha mellanskillnaden. Jag ursäktar mig och frågar vad han menar. Tänker vilken lustig kurre som skojjar med mig på lördagmorgon, haha, det är okej jag ska vara glad. Han säger samma sak igen och igen och frågar om jag inte fattar vad han menar.
 
Sen kommer det, som ett rinnande vatten spyr han ur sig galla på mig och mitt hotell. Ord efter ord, mening efter mening. Jag försöker svara upp så gott jag kan men blir tillsagd att inte vara kaxig och inte försöka mästra med honom för det ska jag nog inte klara av. Jag känner hur jag krymper, blir mindre och mindre, nertryckt i skorna. Känner hur jag börjar få en klump i halsen, jag tänker att jag klarar snart inte att ta mer skit. Snart börjar jag storböla och alla gäster kommer att undra om det har hänt något. Jag säger åt mannen att det inte är någon idé att jag säger något mer för han är ändå inte nöjd med något av mitt svar. Men som sagt, han är inte nöjd med något och inte ens det. Han vill tala med chefen och det bums! Trots att denne är på semester ska han bara tala med denne.

Då kommer räddningen, mannens 25-åriga dotter ropar på honom. De går ner i frukostmatsalen och jag hinner samla mig. TÄnka efter, prata med chefen. Prata med några gäster som peppar mig och säger att jag skötte mig bra. Min kollega också. Till saken hör även att mannen bott gratis för en check som man brukar få om man t.ex. klagar eller om det är något som ska uppmärksammas. Dessutom har han bott på ett av våra finaste rum, kan man ens klaga då?

Ja tydligen. Tio minuter kan man skälla och vräka ur sig skit. TACK! Får rapporter om att han fortsätter i samma anda nere i frukosten. Dottern gråter! Jösses! Sen är han tillbaka, stärkt av alla samtal och lite förbannad. Jag klarar av det, känner en lite uns av triumf när han går iväg. Men han är snart tillbaka. Och fortsätter salvan...

Totalt så blev det närmare 20 minuter som han skällde och gapade på mig. När han äntligen farit iväg känner jag mig så lättad. Och jag tänker, vad skulle jag hit och göra idag? Men samtidigt så tänker jag på hans dotter, jag tänker att han säker har något problem med sig själv. Vad kommer att hända honom när han en dag vaknar upp och tänker på alla som han sårat och kränkt? Och så frågar jag mig, hur mycket skit ska en människa behöva ta? Hur kan man bete sig så mot sina medmänniskor?"